Translate

fredag 11 juni 2021

Viljans Triumf!

Under min tid på behandlingshemmet Alfa sommaren 2020 utanför Piteå var jag övertygad om att jag var redo. Redo för att påbörja ett nytt liv utan droger, men det var en illusion. 


Det dröjde uppriktigt sagt inte ens en månad efter att jag skrevs ut från behandlingshemmet före jag var tillbaka exakt i gamla hjulspår. 


Tidigt på hösten 2020 klev jag på amfetaminet igen. Det blev nya lögner, upprepad ekonomisk manipulation gentemot familjen och ett liv i ständigt kaos. 


På något märkligt sätt hankade jag mig fram på lögnerna under hela hösten. Jag pluggade samtidigt linjen MSA på Medlefors Folkhögskola på höstterminen där jag läste Filosofi, Psykologi, Naturkunskap 2 och ett par andra ämnen. 


Det var inga problem för mig att återigen vara på skolan påverkad varje dag utan att någon misstänkte att jag var hög. 


Det var inte heller något bekymmer med att högprestera i varje nytt moment. Det var när jag var utan grejer som jag inte var på skolan, vilket var sällsynt. 


Jag gick i mål igen till jul med utmärkta resultat, men någonstans inom mig började tvivlen komma på att mitt självdestruktiva beteende med mitt amfetaminmissbruk var ohållbart i längden.

 

Hur som helst sökte jag och kom in på en ny linje på Medlefors efter nyår där jag påbörjade studier i Religionskunskap, Historia, Folkbildning, Kreativt skrivande samt Hälsa & Motivation.  


Att jag var inskriven på den sistnämnda kursen måste framstå som ett stående skämt med tanke på det förfärliga ohälsosamma liv jag levde!  


Ur missbrukarperspektiv var det tacksamt för mig att vi under hela vårterminen hade hemstudier utan aktiviteter på skolan i social mening. Detta gjorde att jag kunde fortsätta gå under radarn och undvika olika former av social kontroll. 


Men min livsstil tog sakta men säkert ut sin rätt. 


Jag hamnade periodvis i extremt obehagliga paranoida tillstånd, hjärtklappningar och allmänt obehagliga upplevelser på grund av tjacket som jag drog i mig mer eller mindre varje dag. 


I slutet av januari hamnade jag i min första regelrätta panikångestattack. Jag var övertygad om att jag skulle dö och tappa andan, men i själva verket var det inget fel på mig.  


Det framkom att det inte föreföll någon personlig livsfara när jag ringde 112 och då ambulansen kom för att titta till mig.  


Återigen hankade jag mig fram i tillvaron på lögner och genom att blåsa min familj på stålar. 


Drogberoendet gjorde mig återigen till ett jävla svin som inte drog sig för att dupera sina egna föräldrar på pengar för att finansiera mitt beroende.


I början av maj inträffade dock till slut en avgörande händelse som fick mig att fatta beslutet att lägga ner drogandet.  


Jag har fortfarande svårt att sätta ord på vad som egentligen hände. Om intet annat än att det var en förfärlig kombination av en panikattack med en intensiv rädsla av att jag var på väg att förlora greppet om verkligheten och på väg in i en ny psykos. 


Med nöd och näppe undvek jag detta. Jag höll mig precis ovanför vattenytan, men i det här ögonblicket bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. 


Så efter ett par dagar idogt tjatande fick jag till slut en plats på Beroendeenheten för avgiftning. Detta var exakt för en månad sedan.  


Under tiden (en vecka) som jag var inlagd blev jag alltmer beslutsam om att göra en livsstilsförändring på riktigt den här gången, Kan inte förklara det bättre än att det var en insikt som kom inifrån mitt hjärta. 


Jag började upptäcka inne på avdelningen hur jag mådde mycket bättre av att upprätta vardagliga rutiner. 


Därför började jag att alltid stiga upp tidigt på morgonen och äta en redig frukost. Sedan gick jag fram och tillbaka i korridoren för att röra på kroppen och på så sätt få mina behov av fysisk aktivitet tillgodosedda. 


Så fortsatte det genom att jag fyllde dagarna med aktiviteter från fortsatta förmiddagar till sen kväll.  


För varje dag som gick, desto stabilare, starkare och mer beslutsam blev jag om att fortsätta på den inslagna vägen när jag väl skulle bli utskriven – allt i syfte att hålla mig borta från drogerna den här gången och starta ett nytt liv. 


I mitten av maj blev jag också slutligen utskriven. Sedan dess har jag lyckats hålla mig i skinnet och steg för steg byggt upp en stark självdisciplin där jag vidmakthåller mina rutiner. 


Jag kämpar nu på och krigar varje dag för att göra en reell livsförändring. Hittills har också mina resultat överträffat både mina egna och omgivningens förväntningar. Jag har förblivit ren sen jag kom ut och min intention är förstås att fortsätta vara drogfri.  


Jag gör det här på ren viljestyrka. Min vinnarskallementalitet som går ut på att totalt krossa mina inre demoner har gått i täten med full framgång så här långt! 


Det här är mitt krig mot mig själv. Det är ett inbördeskrig mellan mitt sunda förnuft och drogberoendepersonligheten. Jag är fast besluten att gå segrande ur striden till varje pris! 


Det är Viljans Triumf som gäller... jag går in i denna process på egen hand men med ett starkt socialt nätverk omkring mig bestående av familj, vänner och sociala professioner som stöttar mig med total uppbackning.  


Nu är jag snart i hamn med mitt första delmål som består i att lämna rena drogprover två gånger i veckan under en månads tid för att få tillbaka min medicin Elvanse, ett lagligt amfetaminpreparat som jag kommer att få hämta dagligen vid Beroendemottagningen snart. 


För varje dag som går, desto starkare blir jag nu i mig själv. Jag bygger upp mig själv från grunden såväl fysiskt och psykiskt. Jag tar äntligen personligt ansvar för min hälsa och mitt tillfrisknande. 


Det avgörande som allt handlar om för min del är att hålla mig drogfri, men definitivt inte att bli en helnykterist. 


Jag har knappast för avsikt att ersätta amfetaminet med den lagliga drogen alkohol, men nu har alkohol aldrig heller varit min huvuddrog eller något bekymmer för mig. 


Jag tar mig därför ibland rätten till att unna mig några bärs. Sedan jag kom ut har jag druckit ett par öl vid 2-3 tillfällen och på sin höjd inte blivit något annat än salongsberusad, och så har det varit bra med det. Det har aldrig vid dessa tillfällen existerat något sug efter droger heller. 


Därför är jag starkt negativt inställd till det dogmatiska tolvstegsprogrammet. Jag behöver inte det för att lyckas med det jag vill. 


Jag är en krigare med en vilja av stål som fixar det ändå. När jag framöver varit ren i 3 månader är min avsikt att söka gå KBT-behandling vid öppenvården inom psykiatrin i Skellefteå.  


Jag tror alla dagar i veckan mera på KBT än att bli en slav under tolvstegsmetodiken där ett enda ölglas i deras ögon är lika med ett återfall! Det är inte sant. 


Vi människor är alla olika, genuina och unika utifrån varierande förutsättningar. Vissa av oss kan hantera alkohol på ett sunt sätt utan att för den sakens skull trilla tillbaka i drogmissbruket! 


Men visst, en del människor har säkert behov och måste ha total avhållsamhet även från alkohol för att lyckas, men jag är inte en av dem... vilket är det väsentliga. 


Således... jag går all in för mitt tillfrisknande och det är på mina villkor.  


Det är stundtals roande för mig att höra alla rigida, statiska budskap som predikas inom 12-stegsgemenskapen. Allt flum om en högre makt, Gud, att överlämna sig själv till en högre kraft etc. 


Jag har ingenting där att göra och det skulle förstås bli ett jävla liv med ifrågasättanden från deras sida därför att jag inte rättar in mig i deras led! 


Nej - Viljans Triumf är mitt ledord. Det är det enda som betyder något.  


Det känns numera fantastiskt att satsa helhjärtat på en reell livsförändring. Jag börjar återigen få kontakt med mitt känsloliv. Börjar på nytt få kontakt med mina sinnen som tidigare var bedövat av droger. Jag börjar igen kunna känna smaker, dofter, ljud och synintryck osv.  


Nu finns det bara en väg och det är framåt. Seger, seger till varje pris! 


Med en vilja av stål och skoningslös beslutsamhet ska jag utrota alla demoner inom mig. Aldrig mer ska jag trilla tillbaka till mörkret. 


Något som känns extra upplyftande för min del i mitt pågående tillfrisknande, det är att reparera mina relationer till mina bröder, föräldrar och övriga familjemedlemmar som tagit stor skada av mitt drogberoende. 


Samtliga inom familjen stöttar mig nu i min kamp för att steg för steg besegra drogdemonerna. Det är en stor lättnad för mig att ha familjens totala uppbackning i denna process. 


Det må vara en klyscha, men jag skyndar långsamt. Tar dag för dag, men jag har också långsiktiga mål utstakade längs vägen framåt.  


Några exempel på mina kommande mål är att lyckas återuppbygga en hållbar privatekonomi, skapa mervärden i mina relationer med människor, återfinna glädjen i olika fritidsintressen/hobbys, ta igen körkortet, återaktualisera mig på arbetsmarknaden med mera.

 

Det viktigaste beslutet i mitt 31-åriga liv har tagits. Bollen är i rullning på många fronter. Nu är det enbart upp till mig att göra handling av mina ord. 


Jag vet att jag kommer fixa det här. 


“Ett gott omdöme får man av erfarenhet, och erfarenhet får man av ett dåligt omdöme”. /Seth Rydell. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar